In Heaven On Earth
In Heaven On Earth
Moln, utsikter över stadslandskap och nackar. Thomas Wågströms blick söker sig mot det som befinner sig högt där uppe och långt där nere - eller nära inpå. Perspektiven kastas om och bilderna speglar sig i varandra. En snaggad nacke påminner om trädkronorna vid en insjö. Den mörka skuggan över gatan en sommardag talar med den ljusa teckningen i åldringens hud. Här finns överensstämmelser, inte bara som svartvit form eller materialitet. Nej, Wågströms motiviska begränsningar för fram tillvarons oanade samhörighet. Att han lyckas, beror det på hans ihärdighet och konsekvens? På intensiteten i bildernas stillhet, som griper en så? Wågström har förmågan att ta fram det specifika i det till synes alldagliga – det betecknande för moln, landskap, nackar – och han insisterar på att just dessa motiv upprätthåller förbindelserna mellan himmel och jord. Som om avstånden inte existerar. "In Heaven On Earth" är en sammanställning av Wågströms tre senaste böcker, som innehöll just dessa motiv. Liksom i de tidigare har författaren Karl Ove Knausgård även här skrivit en insiktsfull text. "Spänningen i fotografiet uppstår när vår bild av världen skiljer sig från fotografiets bild, och det är den spänningen som gör fotografiet till konst", skriver Knausgård. Wågströms underskönt återgivna utsnitt av världen får dess gåtfullhet att framstå en aning klarare.
Magnus Bons / Konsten.net 2017-12-18
Bortvändheten och natten
Nackar, lite hår, en antydan av bara axlar, det är det hela. Fotografen Thomas Wågströms bilder i serien Nackar kan liknas vid en radda stoppskyltar, en ovilja att kommunicera, att lära känna – en lika tydlig som enkel signal om ett hit men inte längre. Betraktat som en iscensättning är fotografen den kontaktsökande och de avbildade som de avvisande, en ansats från den ene till den andre – som inte fallit väl ut. Det här är naturligtvis onödigt psykologiserande, bilders innebörder kan som bekant snirkla runt lite på egen hand, säga något oavsett bakgrund eller avsikt. Under alla omständigheter är bortvändheten, här som i så många andra fall, mer talande, intresseväckande, än vad den korrekt uppställda ansiktsbilden (av samma människor) förmodligen hade varit. Lika motsägelsefullt är det faktum att bilden av natten (med sitt mörka lugn) verkar bära på mer liv än dagen – om än i fördold form. Just dessa båda komponenter, bortvändheten och natten, är bärande delar i Wågströms fotografier. När fotografen vänder kameran ner mot marken, från sin balkong på trettonde våningen, åstadkommer han en atmosfär liknande den i bilderna av nackarna. Sviten "På jorden" – betraktar människor uppifrån och ner, människor som (återigen) glider fotografen förbi, som inte ser, eller inte vill se, honom. De senare bilderna pendlar mellan smygtittandet (på ett äldre par som i all hast hälsar på varandra framför hyreshuset eller på det lilla krypande barnet i lekparken), mellan det film noir-lika spionerandet (på den ensamma kvinnan vid husknuten) och det gåtfullt mystiska i bilden av den ensamme mannen bland träden. Det är klart att natten har sin roll i betydelseskapandet. Till detta kommer, slutligen, konstnärens molnbeströdda natthimlar (i serien "Allt som är i himmelen"). Först tyckte jag inte alls att moln på en natthimmel hörde hemma här (bland alla smygporträtterade människogestalter) men ser sedan hur just dessa moln bara accentuerar den talande stumheten hos de bortvända ansiktena och i bilden av människor på håll. Den som likt jag, missade de tre bildseriernas fulla volym på Fotografiska i våras kan ta del av samma bilder i Wågströms böcker. Man kan dröja kvar för mindre än så här.
Martin Hägg / Omkonst 2016-11-30
