Nackar / Necks / Nakker

 

Ett ingenmansland på andra sidan ansiktet

Genom mobilkameran har ansiktet blivit projektionsyta för en till synes hämningslös narcissism och berikat den dagliga vokabulären med ett begrepp som selfie. Thomas Wågströms nya fotobok "Nackar" kan säkert uppfattas som ett slags motståndshandling, men så enkelt är det inte. Från böcker som "Slaget noll" och "Allt som är i himmelen" känner man igen viljan att utforska nära belägna territorier som förblivit ett slags ingenmansland.

Om Emmanuel Levinas upphöjt ansiktet till etisk instans och förklarat att moralen springer ur den andres blick, så utlöser nacken sällan filosofiska reflektioner. Undantag finns och i bokens essä nämner Karl Ove Knausgård det hemliga sällskap som Georges Bataille instiftade 1936. Sammanslutningens namn var Acéphale och till medlemsaktiviteterna hörde firandet av Ludvig XVI:s död under giljotinen. Det fanns en föreställning om nacken som förbindelse mellan huvud och kropp – det vill säga det andliga och djuriskt låga. Men det understryker också känslan av utsatthet som många förknippar med nacken.

Sårbarheten skymtar också i Thomas Wågströms bilder, men där finns också något annat som antyder en sensualism och styrka som kan vara svår att fånga i ord.

Boken innehåller ett 50-tal bilder, som ger uttryck för egendomlig blandning av anonymitet och personliga särdrag. Vissa nackar bär helt enkelt spår av erfarenheter och ålder på ett sätt som får de dem att likna fårade landskap. Andra ser ut som om de tillkommit i en enda svepande rörelse och tycks bestå av ljus och skuggningar.

Det kan vara lite riskfyllt att använda ett klichémättat ord som bildpoesi, men det finns nog inget annat sätt att beskriva det som strömmar ut ur Thomas Wågströms fotografier.

Pauli Olavi Kuivanen / Norrköpings Tidningar 141123

 

Nackars makalösa variation

DÅ VAR DET HÖSTEN 2014, och även den ska snart passera för att sedan aldrig komma åter. Se där ett faktum jag aldrig vänjer mig vid; att tiden är så tvångsmässigt linjär. Visst är det orimligt att vi inte erbjuds flera chanser att hantera samma livsperiod? Vi har haft val – utgör denna höst ett skifte? Sker något nu som gör våra villkor annorlunda? Vem vet, kanske är alla tider skiften? Det är sant det där om att livet måste levas framlänges men förstås baklänges.

Det är indiansommar (här hos mig i alla fall). Ordet och tillståndet innebär en tröst. Om det var fint väder på hösten så fortsatte indianerna att jaga. Sommar på hösten, som om tiden faktiskt lyckades slita sig ur sin obönhörliga ordning. Men bara i språket.

Och i bilden. Nackar, Thomas Wågströms stillsamma tyglande av tillvaron, känns som ett frigörelseprojekt. Ni måste förstå en sak: denna serie är mittendelen av en trilogi. Först kom Wågströms bilder av moln, tagna 2010-2011 och publicerade i Allt som är i himmelen och så småningom ska en tredje bok ges ut, en där Wågström sysselsätter sig med markstudier. Nackar är alltså mittenboken och vad hittar vi i mitten av världsalltet? Jo människan. Vi går från stjärnstoff och blir till jord men ett tag befinner vi oss i mitten och från detta mellanplan skildrar Wågström "Ansiktets baksida" som för övrigt är titeln på Karl Ove Knausgårds essä i boken.

STILSTUDIER AV NACKAR; släta, veckade, med hår och leverfläckar, eller utan. Det är en makalös variation på innehållet (54 unika nackporträtt) men allt är taget i samma estetik av svartvitt med räta vinklar. Nacken, denna fragila del av människan som håller ihop kroppen med styrsystemet – bilderna är vackra. Skönhet, ja, men bär bilderna sig själva? Det är som om jag inte kommer åt dem och det ligger i sakens natur; de är frånvända och blicken söker och söker. Som om jag behöver betänketid för att avgöra hur bra de är, som om jag måste utvärdera Wågströms bilder om cirka 20 år. Knausgårds essä beskriver ett annat sorts skifte än valet; ett barn föds och världen blir annorlunda av ett enda, ytterligare barn. En ny människa hämtad från himlen, ner till jorden och efter en livstid i jorden. Så där håller det på och kanske förmår Wågströms serier hålla kvar något? Kanske är tidens gång inte så obeveklig?

JAG BEHÖVER NOG INTE 20 år förresten. Jag gillar Wågströms skickliga och erfarna öga. Det finns inget kokett i hans sätt att se världen. Bilderna är renons på gimmick. Nackarna är lågmäld poesi, ett slags fotografiets bildmässiga glosor: hår hud, nacke…

Jenny Maria Nilsson, Fotografisk Tidskrift #5/2014

 

Det är som bekant ofta en fruktbar konstnärlig metod att stirra intensivt på en enda sak. Fördjupning blir ofta bättre än bredd, skulle man kunna hävda. Det är också den kanske mest etablerade metoden för det samtida, konstnärligt anspråksfulla dokumentärfotografiet. I ”Nackar” snöar Thomas Wågström, som annars kanske är mest känd för sina grovkorniga bilder på boxare, elegant in på halsens ofta ganska förbisedda baksida. Det finns något djupt mänskligt i Wågströms flöde av bortvända huvuden. Det är genom att blotta nacken vi kapitulerar och det är genom att stirra på folks bakhuvud vi umgås med främlingar i rulltrappor och köer. ”Nackar” har ett, för en fotobok, förhållandevis beskedligt format och känns ungefär som en roman i handen. Ett utmärkt sätt att fokusera på det försynta men väldigt tydliga narrativ som bor någonstans under Wågströms rätt så majestätiska svit. Karl Ove Knausgård har flera gånger visat att han är en lysande konstskribent, och det är han också när han närmar sig Wågströms bilder. Den första associationen han får är giljotinen. En lite inaktuell bild kanske, skriver Knausgård; ”Men ändå, när jag tänker nacke, då tänker jag: hugga av.” Från den skräck som bor i tanken på ett avhugget huvud ger sig Knausgård ut på en liten odyssé som passerar kroppen som mekanisk konstruktion, en omskakande barnafödsel, det intressanta faktum att spädbarn saknar nackmuskulatur och mynnar ut i några tankar som (överraskning!) stammar från den egna barndomen.

Sebastian Johans, UNT 150104